”varför släpper vi inte in alla de vi pratar med/kommunicerar till?”

I veckans Resumé ställer Mattias Åkerberg frågan om man till nästa år borde införa ett ”Folkets Guldägg”, ett Guldägg valt av alla vi pratar med/kommunicerar till. Och tittar vi på andra branscher och galor som till exempel Rockbjörnen eller Guldbaggen har både ett pris från ”folket”. Onekligen finns en stor skillnad mellan branscherna, men vi tillhör båda kulturbranschen. Så varför detta totala ointresse för Guldägget? Kan man inte ha en gala som både lyfter oss, men även kommunikation i stort? (Och innan jag glömmer, ja, jag håller med Mattias.)

Jag vet inte hur det var förr, men i princip ingen av mina vänner utanför branschen vet vad Guldägget är för något. Många gratulerar mig när de läser om DDBs framgång och tycker det är jätteroligt, men faktumet är att de inte har aning till vad de gratulerar. Problemet är att de inte har något att relatera till och ingen kan nämna med vilken kampanj man vann, eller mot vilka man tävlade. Desto mindre vilka som gjort den. Samma problem har man inte i de nämnda exemplen i första stycket. (Förutom kanske låtskrivarna, eller manusförfattarna som också har en viktig ”backstage-roll”.)

Precis som Mattias skriver är reklam kultur. Så är även film och musik (betydligt mer än reklam). Men är huvudanledningen till att en gala som Guldägget inte engagerar någon utanför ankdammen att reklam uppfattas som störande, att det bara är en brytpunkt när vi lyssnar till icke köpt musik eller film? Att den finns där av finansiella orsaker, och inte något annat? (Se Spotify eller långfilm på fyran som exempel.)

Och hur kan en gala som premierar något som ändå verkar engagera människor (även om det ofta är negativt) förbises? Om det fanns en sådan tröttnad mot reklam, varför står ingen utanför koncerthuset och protesterar? Eller TV4-huset? Hade nästan varit lite Rock ’n’ Roll att ha en massa människor skrikandes runt omkring ingången till koncerthuset. (Pr-kupp idé till nästa år? ”Reklamgala störd av reklamtrötta Brommapappor.” Typ. Haha.)

Jo, kanske är det för att vi själva har drabbats av ett inifrån ut tänk.

Vi pratar alla om att vi skapar kommunikation, vi är kanaloberoende, har alltid människan där ute i huvudfokus etc. Men vi pratar ändå om reklambyråer, mediebyråer, Pr-byråer, webb-byråer, strategibyråer och alla andra olika namn vi hittar på. Och vi har ett förbund som heter reklamförbundet. Är inte det lite konstigt? Vi jobbar alla mot samma mål (ökade försäljningssiffror), men ändå gör vi inte samma sak. Hur går det ihop?

Ligger inte en del av problemet med vår bransch i att den är splittrad? Jobbar jag i reklambranschen eller i kommunikationsbranschen? Och va fan är skillnaden? Är det ena inte en större del av det hela? Så varför behövs det lilla när man jobbar med det stora?

För gemene man är reklam det vi internt kallar för traditionell reklam (och banners kan man nog slänga in). Men när vi talar om till exempel färjan, är det reklam? Nej. Jag är nästan säker på att ingen skulle kalla det för reklam, utan att det är ett TV-program på kanal 5. Resonemanget lyder nog att det inte är så kallad köpt media och därför är det inte reklam.

Färjan är i allra högsta grad reklam. I en jävla timme sitter folk och tittar på hur människor beter sig ombord på Cinderella och allt man kan göra ombord. Det lockar nog fler att åka, men säkerligen till att tidigare resenärer åker oftare. Varje vecka får de se allt roligt de missar.

Och det är lite här problemet dyker upp, människor ser det inte som reklam, vi gör det. Det finns en diskrepans i förståelse för vad som är reklam, eller egentligen kommunikation. Vi som bransch styr inte definitionen av reklam ute i hemmen. Vi kan påverka den, men vi kommer inte att ändra den. Och varför skulle vi göra det?

Därför är det viktigt att vi som bransch har en tydlig front. Vi skapar kommunikation (tillsammans!). Oavsett kanal/medieval. Nästa gång någon frågar dig som jobbar med reklam/PR/kommunikation/X vad du gör, svara att du är en kommunikationskonsult och direkt har du mycket att prata om. För alla vet vad en reklamare gör. Han eller hon gör sådant jag ser i rutan eller får i brevlådan, typ. Dags att förändra den bilden.

Tillbaka till Mattias tanke. Helt rätt. Det är väl självklart att vi ska börja engagera människor i det vi gör, och ett ”Folkets Guldägg” tycker jag är en bra start.

Det är synd att vi kategoriserar allt vi gör. Vi har själva delat upp allt och det kan nästan tyckas att det råder en inflation i reklampriser. Varför inte inspireras av Rockbjörnen. I musikbranschen tävlar inte Hip Hop mot Pop, utan man har ett pris för årets skiva, eller band. Kan vi inte tighta till våra tävlingar? Utse årets byrå? Årets kreatörspar? Folkets favorit? Årets Medielösning? Årets Nykomling? Årets kampanj? Skulle inte sådant intressera och engagera människor mer? Tänk själv få ett SMS av mor och far som precis röstat på din kampanj inför årets gala. Och att de själva börja sprida det till sina vänner som röstar på dig.

Kommunikationsbranschen jobbar för det mesta i det dolda. Vi är personerna bakom det du ser., ”backstage-folket” som jag kallade det där uppe. Jag säger inte att det kommer att förändra någonting, men kanske om vi börjar skapa hjältar inom vår bransch, vem vet, kanske det kommer att ge branschen en annan bild. Och släpper vi dessutom in alla de vi pratar med, ja, då får vi verkligen höra sanningen om det vi gör. Prestigelöshet och transparens, precis som årets Guldäggskampanj – det är kanske det som är lösningen på att göra branschen folklig. För det finns väl inget fel med det, eller?