en extra hink med vatten på kvarnen för Twitter-skeptiker.

Läste igår på Mashable att 60 % av Twitter-användare slutar inom en månad från registrering. 60 %! (Och innan Oprah gjorde sin entré var siffran 70 %.) Nu har jag inget direkt att relatera till, men retentionen på både Myspace och Facebook är betydligt högre, ca 70 %.

Har själv, än idag, svårt att se alla fördelar med Twitter, och helt ärligt gör det mig mest stressad. Så fort jag loggar in finns det ett fyrtiotal tweets, trots att jag följer knappt femtio användare. Och det mesta är ganska ointressant.

Ärligt, jag har inget behov av att veta vad alla gör. Gärna att det delas med av intressanta inlägg, artiklar, rapporter, skojigheter etc. Men att man till exempel renoverar sitt kök, varför? (Som jag själv ibland kan skriva om i ren tristess..)

Och varför följer vissa personer 20.000+ användare? Finns det en poäng med det, eller är det bara självbekräftelse?

För mig räcker det med Facebook, mobiltelefonen och mail. Det behövs inte en extra kanal för att nå mig. Jag hyllar den snabba informationsdelningen Twitter för med sig, och tycker det är synd att så få företag använder det idag. Men för guds skull, tänk på vad och varför du som företag twittrar.

Min lokala pizzeria borde skicka ut dagens specialerbjudande. Det borde även min lokala ICA.

Jag skulle även vilja att mina favorit lunchställen skrev sin meny varje dag. Och att jag fick tweets om realisationer, rabatter och förhandsvisningar. Skönt att kunna samla allt på ett ställe.

Allt annat skulle jag vilja kunna filtrera bort. Men det kanske redan går?

vi lever i en värld. Tillsammans.

Hittade den här videon på Gizmodo precis. Och har svårt att hålla tillbaka leendet. Det är en cover på Stand by me inspelad av gatumusikanter världen över och ihopmixad. Det är olika instrument, olika röster, körer – allt i harmoni inspelat vid olika tillfällen av olika personer i länder som Kongo, USA, Ryssland och många många fler. Se!

more about "vi lever i en värld. Tillsammans.", posted with vodpod

det bakomliggande är desto mer intressant.

Eftersom citatet i förra inlägget handlade om att första grunden till varför vi anammar ett visst beteende, känns det helt rätt att följa upp det med ett klassiskt Bill Bernbach citat:

”Nothing is more powerful than an insight into human nature.”

Återigen, bra kommunikation bygger inte på att förstå varför människor beter sig som de gör,  utan förståelse för grunden (naturen) till varför de beter sig som de gör.Den bakomliggande orsaken.

Den sociala kontexten lever vi i, den har vi alla runt omkring oss varje dag. Men för att första den sociala kontexten, samhället och allt runt omkring oss måste vi förstå grunden. Utan det, skjuter vi lösa skott.

din sociala status lyfts genom informationssamhället.

Hittade för ett tag sedan ett citat jag verkligen tycker om. Det lägger fingret på varför vi väljer att sprider vissa saker vidare (tips, rekommendationer, filmer etc) och andra inte. I grunden handlar det om att visa eller berätta något för  vänner som de tycker om, ge dem någonting från dig och inte direkt från företaget. Genom företaget lyfter vi helt enkelt vår egna sociala status. Det gäller att vara först i informationssamhället.

Från Ronnestams blogg.

kommer Vodafone att stämma Zennström?

Det känns som om alla redan skrivit om Pirate Bay domen, så jag nöjer mig med att länka till Walter som skrivit väldigt intressant kring hela processen under en lång tid. Men om min åsikt ska fram tycker jag att straffet är befängt och att det är ett spel för galleriet. Framför allt visar straffet att film- och skivbolagen kryper på knäna, och att de väljer att investera miljoner i advokatkostnader istället för att investera i nya möjliga affärsidéer. Att kriminalisera fyra personer är inte lösningen. Snarare kommer vi att se en motreaktion och kanske till och med något så idiotiskt som att Pirat Partiet faktiskt kommer att komma med i Europaparlamentet. Värre än Junilistan.

Precis som med vaxplattan är CD-skivan på väg att dö ut. Precis som vi lånar böcker till varandra ger vi varandra musik. Vi köper DVD-filmer och vi lånar ut dem. Fildelning är samma sak i större skala. Det är en evolution av de vi alltid gjort. Inget annat. Uppehovsrätt i all ära, men det är inte upp till individen att lösa branschens problem. Han eller hon gör det som andra uppfunnit och det som är praktiskt.

Vad ska musikindustrin göra när vi har trådlös tillgång till internet genom mobilen när vi sitter på en strand i Kambodja och lyssnar på Blip.fm, eller Deezer? Eller Spotify? Kommer de hitta en ny affärslösning, förlita sig på leverantörer som Spotify eller kommer de hitta på nya sätt att förbjuda naturlig utveckling? Ska de fortsätta stoppa käppar i hjulet, eller ta tag i problemet bakom problemet?

Samma sak gäller telebranschen. Har de på allvar börjat förbereda sig på att Skype inom kort kommer att vara tilgängligt genom alla mobiler/datorer överallt? Hur stor påverkan har Vodafone eller Telenor på tillverkare såsom Nokia eller Sony Ericsson? Kan de stoppa Skypes frammarsch, eller blir den driven av oss?

Teknologin driver samhället framåt, inte bakåt. Synd att de stora företagen, jättarna, trots stora resurser inte anstränger sig mer för att vara early adopters, utan agerar reaktivt. Borde inte varje företag inkludera planners i sin pay roll?

hemmabio. Ordagrant.

Tanken är inte att göra recensioner eller skriva om prylar i den här bloggen, men jag kan inte hålla mig. Philips har nu släppt sin 21:9 TV. Bioformatet. Med Ambilight.

Dessutom har de skapat en grym ”bio upplevelse” online, där de tillsammans med den svenska regissören Adam Berg skapat en sajt där allt är gjort för att lyfta filmen. De har till och med anpassat valet av bredbandshastighet och vilka effekter som lyfts.

Sidan är inte revolutionerande på något sätt men snygg. Och ibland räcker det. Framför allt när produkten är så grym som den är. Se själv här. Och se i helskärmsläge.

Och ha en underbar kväll.

”varför släpper vi inte in alla de vi pratar med/kommunicerar till?”

I veckans Resumé ställer Mattias Åkerberg frågan om man till nästa år borde införa ett ”Folkets Guldägg”, ett Guldägg valt av alla vi pratar med/kommunicerar till. Och tittar vi på andra branscher och galor som till exempel Rockbjörnen eller Guldbaggen har både ett pris från ”folket”. Onekligen finns en stor skillnad mellan branscherna, men vi tillhör båda kulturbranschen. Så varför detta totala ointresse för Guldägget? Kan man inte ha en gala som både lyfter oss, men även kommunikation i stort? (Och innan jag glömmer, ja, jag håller med Mattias.)

Jag vet inte hur det var förr, men i princip ingen av mina vänner utanför branschen vet vad Guldägget är för något. Många gratulerar mig när de läser om DDBs framgång och tycker det är jätteroligt, men faktumet är att de inte har aning till vad de gratulerar. Problemet är att de inte har något att relatera till och ingen kan nämna med vilken kampanj man vann, eller mot vilka man tävlade. Desto mindre vilka som gjort den. Samma problem har man inte i de nämnda exemplen i första stycket. (Förutom kanske låtskrivarna, eller manusförfattarna som också har en viktig ”backstage-roll”.)

Precis som Mattias skriver är reklam kultur. Så är även film och musik (betydligt mer än reklam). Men är huvudanledningen till att en gala som Guldägget inte engagerar någon utanför ankdammen att reklam uppfattas som störande, att det bara är en brytpunkt när vi lyssnar till icke köpt musik eller film? Att den finns där av finansiella orsaker, och inte något annat? (Se Spotify eller långfilm på fyran som exempel.)

Och hur kan en gala som premierar något som ändå verkar engagera människor (även om det ofta är negativt) förbises? Om det fanns en sådan tröttnad mot reklam, varför står ingen utanför koncerthuset och protesterar? Eller TV4-huset? Hade nästan varit lite Rock ’n’ Roll att ha en massa människor skrikandes runt omkring ingången till koncerthuset. (Pr-kupp idé till nästa år? ”Reklamgala störd av reklamtrötta Brommapappor.” Typ. Haha.)

Jo, kanske är det för att vi själva har drabbats av ett inifrån ut tänk.

Vi pratar alla om att vi skapar kommunikation, vi är kanaloberoende, har alltid människan där ute i huvudfokus etc. Men vi pratar ändå om reklambyråer, mediebyråer, Pr-byråer, webb-byråer, strategibyråer och alla andra olika namn vi hittar på. Och vi har ett förbund som heter reklamförbundet. Är inte det lite konstigt? Vi jobbar alla mot samma mål (ökade försäljningssiffror), men ändå gör vi inte samma sak. Hur går det ihop?

Ligger inte en del av problemet med vår bransch i att den är splittrad? Jobbar jag i reklambranschen eller i kommunikationsbranschen? Och va fan är skillnaden? Är det ena inte en större del av det hela? Så varför behövs det lilla när man jobbar med det stora?

För gemene man är reklam det vi internt kallar för traditionell reklam (och banners kan man nog slänga in). Men när vi talar om till exempel färjan, är det reklam? Nej. Jag är nästan säker på att ingen skulle kalla det för reklam, utan att det är ett TV-program på kanal 5. Resonemanget lyder nog att det inte är så kallad köpt media och därför är det inte reklam.

Färjan är i allra högsta grad reklam. I en jävla timme sitter folk och tittar på hur människor beter sig ombord på Cinderella och allt man kan göra ombord. Det lockar nog fler att åka, men säkerligen till att tidigare resenärer åker oftare. Varje vecka får de se allt roligt de missar.

Och det är lite här problemet dyker upp, människor ser det inte som reklam, vi gör det. Det finns en diskrepans i förståelse för vad som är reklam, eller egentligen kommunikation. Vi som bransch styr inte definitionen av reklam ute i hemmen. Vi kan påverka den, men vi kommer inte att ändra den. Och varför skulle vi göra det?

Därför är det viktigt att vi som bransch har en tydlig front. Vi skapar kommunikation (tillsammans!). Oavsett kanal/medieval. Nästa gång någon frågar dig som jobbar med reklam/PR/kommunikation/X vad du gör, svara att du är en kommunikationskonsult och direkt har du mycket att prata om. För alla vet vad en reklamare gör. Han eller hon gör sådant jag ser i rutan eller får i brevlådan, typ. Dags att förändra den bilden.

Tillbaka till Mattias tanke. Helt rätt. Det är väl självklart att vi ska börja engagera människor i det vi gör, och ett ”Folkets Guldägg” tycker jag är en bra start.

Det är synd att vi kategoriserar allt vi gör. Vi har själva delat upp allt och det kan nästan tyckas att det råder en inflation i reklampriser. Varför inte inspireras av Rockbjörnen. I musikbranschen tävlar inte Hip Hop mot Pop, utan man har ett pris för årets skiva, eller band. Kan vi inte tighta till våra tävlingar? Utse årets byrå? Årets kreatörspar? Folkets favorit? Årets Medielösning? Årets Nykomling? Årets kampanj? Skulle inte sådant intressera och engagera människor mer? Tänk själv få ett SMS av mor och far som precis röstat på din kampanj inför årets gala. Och att de själva börja sprida det till sina vänner som röstar på dig.

Kommunikationsbranschen jobbar för det mesta i det dolda. Vi är personerna bakom det du ser., ”backstage-folket” som jag kallade det där uppe. Jag säger inte att det kommer att förändra någonting, men kanske om vi börjar skapa hjältar inom vår bransch, vem vet, kanske det kommer att ge branschen en annan bild. Och släpper vi dessutom in alla de vi pratar med, ja, då får vi verkligen höra sanningen om det vi gör. Prestigelöshet och transparens, precis som årets Guldäggskampanj – det är kanske det som är lösningen på att göra branschen folklig. För det finns väl inget fel med det, eller?

klagobrev.

Klagobrev kan skrivas på många sätt. Argt, med respekt, humoristiskt, ironiskt, glatt med en bitter underton, aggressivt, ja, och på många fler sätt. Men frågan är om inte det nedan tar priset. Det gjorde min dag. Så tack John!

Adresserat till Richard Branson, Virgins grundare, och kanske en av de häftigaste (gud vilket töntigt ord) personerna vid liv idag.

——–

Dear Mr Branson

REF: Mumbai to Heathrow 7th December 2008

I love the Virgin brand, I really do which is why I continue to use it despite a series of unfortunate incidents over the last few years. This latest incident takes the biscuit.

Ironically, by the end of the flight I would have gladly paid over a thousand rupees for a single biscuit following the culinary journey of hell I was subjected to at the hands of your corporation.

Look at this Richard. Just look at it:

I imagine the same questions are racing through your brilliant mind as were racing through mine on that fateful day. What is this? Why have I been given it? What have I done to deserve this? And, which one is the starter, which one is the desert?

You don’t get to a position like yours Richard with anything less than a generous sprinkling of observational power so I KNOW you will have spotted the tomato next to the two yellow shafts of sponge on the left. Yes, it’s next to the sponge shaft without the green paste. That’s got to be the clue hasn’t it. No sane person would serve a desert with a tomato would they. Well answer me this Richard, what sort of animal would serve a desert with peas in:

I know it looks like a baaji but it’s in custard Richard, custard. It must be the pudding. Well you’ll be fascinated to hear that it wasn’t custard. It was a sour gel with a clear oil on top. It’s only redeeming feature was that it managed to be so alien to my palette that it took away the taste of the curry emanating from our miscellaneous central cuboid of beige matter. Perhaps the meal on the left might be the desert after all.

Anyway, this is all irrelevant at the moment. I was raised strictly but neatly by my parents and if they knew I had started desert before the main course, a sponge shaft would be the least of my worries. So lets peel back the tin-foil on the main dish and see what’s on offer.

I’ll try and explain how this felt. Imagine being a twelve year old boy Richard. Now imagine it’s Christmas morning and you’re sat their with your final present to open. It’s a big one, and you know what it is. It’s that Goodmans stereo you picked out the catalogue and wrote to Santa about.

Only you open the present and it’s not in there. It’s your hamster Richard. It’s your hamster in the box and it’s not breathing. That’s how I felt when I peeled back the foil and saw this:

Now I know what you’re thinking. You’re thinking it’s more of that Baaji custard. I admit I thought the same too, but no. It’s mustard Richard. MUSTARD. More mustard than any man could consume in a month. On the left we have a piece of broccoli and some peppers in a brown glue-like oil and on the right the chef had prepared some mashed potato. The potato masher had obviously broken and so it was decided the next best thing would be to pass the potatoes through the digestive tract of a bird.

Once it was regurgitated it was clearly then blended and mixed with a bit of mustard. Everybody likes a bit of mustard Richard.

By now I was actually starting to feel a little hypoglycaemic. I needed a sugar hit. Luckily there was a small cookie provided. It had caught my eye earlier due to it’s baffling presentation:

It appears to be in an evidence bag from the scene of a crime. A CRIME AGAINST BLOODY COOKING. Either that or some sort of back-street underground cookie, purchased off a gun-toting maniac high on his own supply of yeast. You certainly wouldn’t want to be caught carrying one of these through customs. Imagine biting into a piece of brass Richard. That would be softer on the teeth than the specimen above.

I was exhausted. All I wanted to do was relax but obviously I had to sit with that mess in front of me for half an hour. I swear the sponge shafts moved at one point.

Once cleared, I decided to relax with a bit of your world-famous onboard entertainment. I switched it on:

I apologise for the quality of the photo, it’s just it was incredibly hard to capture Boris Johnson’s face through the flickering white lines running up and down the screen. Perhaps it would be better on another channel:

Is that Ray Liotta? A question I found myself asking over and over again throughout the gruelling half-hour I attempted to watch the film like this. After that I switched off. I’d had enough. I was the hungriest I’d been in my adult life and I had a splitting headache from squinting at a crackling screen.

My only option was to simply stare at the seat in front and wait for either food, or sleep. Neither came for an incredibly long time. But when it did it surpassed my wildest expectations:

Yes! It’s another crime-scene cookie. Only this time you dunk it in the white stuff.

Richard…. What is that white stuff? It looked like it was going to be yoghurt. It finally dawned on me what it was after staring at it. It was a mixture between the Baaji custard and the Mustard sauce. It reminded me of my first week at university. I had overheard that you could make a drink by mixing vodka and refreshers. I lied to my new friends and told them I’d done it loads of times. When I attempted to make the drink in a big bowl it formed a cheese Richard, a cheese. That cheese looked a lot like your baaji-mustard.

So that was that Richard. I didn’t eat a bloody thing. My only question is: How can you live like this? I can’t imagine what dinner round your house is like, it must be like something out of a nature documentary.

As I said at the start I love your brand, I really do. It’s just a shame such a simple thing could bring it crashing to it’s knees and begging for sustenance.

Yours Sincererly…

skådespelssamhället.

Idag uppmärksammade Devi mig om en gammal fransk filosof, Guy Debord som bl a skrivit boken Skådespelssamhället. Boken är en studie, eller snarare en tanke och kritik mot att kapitalet fått en fullkomlig dominans och därigenom skapat en total varufetischism, som i sin tur har resulterat i ett skådespelssamhälle där människan bara är en passiv åskådare utan möjlighet till att ingripa.

Man kan tycka vad man vill om denna typ av marxism men det väcker helt klart en tankeställare, och framför allt är det här citatet intressant (det var det som Devi skickade):

”The spectacle is not a collection of images, rather, it is a social relationship between people that is mediated by images.”

Nu är citatet lite löst ryckt ur ett större sammanhang, men applicera den tanken på månniskan och internet, och på det sätt vi konsumerar och försöka styra folks uppfattning om oss, så blir det i allra högtsa grad relevant när vi försöker förstå våra grundläggande begär. Är allt ett samhälligt skådespel styrt av omgivningen (kulturen) och ekonomin?

Vad tror du? Hur tolkar du meningen?

guldägget.

Att projektleda Guldgägget måste vara ett av branschens mest otacksamma jobb. 1000 bittra personer som bara väntar att få någonting att klaga över, om de inte vinner. Så en eloge, och ett stort tack till Digge!

Årets gala bjöd på många överraskningar. Det var både högt och lågt, och många överraskningar.

Vi lyckades få ett guld och tre silver, ett helt ok resultat (relativt sett till förra året). Eller egentligen, fan va bra. Vi kom tvåa. Ett fjuttigt silver från första platsen. Vi fick inte vinna galan men vi gjorde ett bra år! Nu ser vi till att vinna nästa år.

Fick även mitt första ägg. Ett silver med McDonald’s och kampanjen Vakna! Jävligt kul men samtidigt en ambivalent känsla. Jag jobbade som produktionsledare med den kampanjen och kan bara ge credd till Magnus & Fredrik som skapade den. Jag säger inte att jag inte gjorde något, men jag kan inte påstå att jag känner mig delaktig i det kreativa arbetet av kampanjen. Och eftersom det är en tävling som premierar kreativitet, så får jag en ambivalent känsla.

Hur som helst, grattis till alla vinnare. Ett extra stort grattis till Lennart & Stefan (guldägg för Skoda). Och nu, ”The show must go on”. Va på jobbet kl 8.00 idag. Blä.