saisela kajl.

Jag går bakom en mobilpratande tjej idag på väg hem. Plötsligt stannar hon upp konversationen och utbrister: ”Där är den där jävla annonsen men Saisela Kajl, jag hatar den. Är hon någon ny artist eller? Smart att heta något så likt som Kylie (Minogue antar jag).”

Jag började skratta högt.

är Michael Bugaj en bra kille?

”Vi på 118100 tror oss veta att Michael Bugaj är en riktigt bra kille, han är snäll och trevlig och vet vad han vill här i livet. Vi tror också att han är väldigt rolig att umgås med. Ha en fortsatt trevlig kväll!”

Ganska trevlig beskrivning. En inte lika rolig beskrivning fick Axel haha..

”118100 tycker att Axel slutade vara ball för flera månader sen. från början var han modig somstod upp och var ärlig men allting har en gräns. Skärpning tycker vi på 118100.”

Väldigt likt det Claes de Faires en gång skrev..

118100 är en fantastiskt rolig produktutveckling och tjänst. Och framför allt en väldigt modig sådan. Men vad kommer att hända när vi har trådlöst internet över allt? Kommer 118100 behövas? Eller är det roliga i produkten att det faktiskt är någon annan som hittar på och letar upp små historier/fakta? Kul är det i alla fall.

varför har dygnet bara 24h.

Ibland är det kul att jobba, ibland inte. För vissa kan nästa mening  jag skriver låta tragisk, men faktumet är att mitt jobb är mitt liv. Det låter som något negativt, men det är enligt mig bara positivt. Tänk själv, kombinera det du tycker mest om med ditt liv med ditt yrke. Du gör det du vill hela tiden.

När man tycker om det man gör, när det är ens största intresse trivs man när man har för mycket göra. Det är ok att jobba från sju på morgonen till elva på kvällen. Det är ok att springa iväg till jobbet en söndag för en avstämning och gå igenom kommuniaktionsstrategin, och tänka till kring upplägget på det kommande mötet. Ens jobb ska vara inspirerande och roligt, det ska inte vara en pina. Trivs man inte, då gäller det själv att se till att gå vidare och hitta nya utmaningar.

Därför kan det vara tråkigt att man inte hinner med mer ibland. Att dygnet bara har 24h. Och därför detta nödinlägg som visar på att jag fortfarande är vid liv.

Ikväll är det iallafall allt annat än jobb. Kort träff med Devi och Axel för att planera Ninas present inför hennes storslagna kalas imorgon. Drink med Robert på Vanitys fest på Magenta, och slutligen looklets.com fest på Berns. Ganska skönt att ens helger är så välplanerade med roligheter.

Och nu, lite nostalgi. Jag vet att du tycker om den.

hej Telia.

Idag blev det officiellt. Efter en lång pitch, en ganska lång väntan och många roliga, sena kvällar på kontoret, blev det idag officiellt att Telia valt oss som huvudbyrå. Så sjukt roligt. Välkomna!

1474 megapixlar.

För dig som undrat hur stor skillnad antalet megapixlar gör. Helt galet. Jag skulle mer eller mindre kunna hitta mig själv om jag varit där.

Kan du hitta honom?

Hela bilden och inzoomning kan du gära här.

Från psfk.

workshop.

Att delta i en workshop med 14 intelligenta människor, och få vara med i produktutvecklingsstadiet hos kund är en dröm. Att kunna påverka produkten du i sig ska marknadsföra om några månader är det bästa som finns med det här yrket. Framför allt när det finns ett tätt samarbete mellan dig och kund.

Det som är mindre kul (även om det är väldigt givande) är att göra en sammanställning efter sju timmars diskussion. Först när du samlat dina anteckningar och tankar, och började ge dig på en bra dokumentation inser du ”hur i helvete ska jag göra det på snyggt och smart sätt?”. Där är jag nu. Efter att ha jobbat med det här i tre dagar, söndag tills nu, jobbat totalt 40 timmar på tre dagar, börjar ens huvud bli ganska mosigt. Puh.

Extra kul är att jag ska skicka in den färdigställda PPT om tolv timmar. Michael, vad säger du, är du nöjd? Nä, dags att se över strukturen igen, va?

Sov gott ni alla glada, och hoppas alla visningar på modeveckan och fester är härliga. Jag måste nog se över strukturen…

kommer människor i framtiden prata allt mindre med varandra ?

Jag måste säga att jag börjar bli allt mer fascinerad över hur vi pratar med varandra. Eller snarare, hur lite vi pratar med varandra. Facebook, MSN, SMS, MMS och e-mail börjar ta över våra liv. Min generation äger knappt en hemtelefon längre (om de inte fått en gratis från Com Hem), och de födda (ca) 1988 och framåt verkar bara kommunicera med varandra genom SMS, nästan aldrig genom att ringa. Allt skrivs.

Och jag märker allt mer hur jag anammar detta skrivande. Jag ringer mindre och mindre. Och jag finner det väldigt underligt med tanke på att jag gillar att prata. Speciellt eftersom jag bor själv och ett samtal, eller röst fyller tystnaden.

När man, eller jag var yngre, sisådär 15 år, hade jag ingen mobiltelefon. Inte ens internet var en självklarhet. Det enda chattet jag kan minnas från den tiden var någonting som hette irc, eller var det mIRC? Så vad gjorde man, jo man pratade hela tiden i hemtelefonen. Jag kunde prata med mina vänner tå timmar om dagen. Först hängde man i plugget, och sen ringde man alla som gick i en annan skola.

Under gymnasiet ändrades det beteendet en aning. MSN kom och tog på allvar plats i ens vardag, och plötsligt, när jag gick i ettan hade alla en mobiltelefon. Och boom, alla började SMS:a. Inte så mycket i början, men gradvis mer och mer.

Idag kommunicerar jag med vissa personer nästan endast genom SMS. VI pratar när vi ses, men allt innan bestäms genom text. Varför är det så? Och det roliga, många som anammat detta svarar inte ens när man ringer dem.

I min umgänge krets ser det ut så här. I princip alla som är 30 och äldre, har en hemtelefon, och använder den. De som är 24-29 har ofta en hemtelefon, men använder den väldigt sällan, och de som 23 år och yngre vet nog knappt vad en hemtelefon är. SMS:andet går i samma skala, fast omvänt. Desto äldre du är, desto mindre SMS:ar du, om man nu kan göra ett verb av ordet, eller funktionen SMS.

Har MSN-generationen slutat kommunicera genom tal? Är många av oss så vana vid att sitta och skriva med varandra att vi överför det beteendet till telefonen? Visst är det praktiskt med SMS, det går fort, det är smidigt och det kräver inte att mottagaren svarar direkt, och framför allt, det är inte lika påtvingande på en som ett samtal. Men å andra sidan: det är opersonligt, tar ofta längre tid att skriva än att ringa och man kan inte vara säker på att få ett svar. Det är lite ovisst, eller hur man nu ska säga det. Om du ringer vet du åtminstone om den andre inte svarar. SMS:ar du vet du inte om personen ifråga har läst det eller inte, du kan bara anta.

Detta beteende innebär en del förändringar för dels produktutveckling och produkterbjudande för telekombolagen, och erbjudanden med fria SMS har blivit allt vanligare och populärare.

Men det verkligen intressanta är vad det får för implikation/er på de kommande generationerna? Eftersom vi med största sannolikhet använder mindra tal idag än vad vi gjorde för, låt oss säga tjugo år, borde det påverka vårt beteende i en allt större grad. Eller? Kan den tekniska utvecklingen påverka vår personlighet? Det är ju lättare att skapa en personlighet i en värld av ettor och nollor än i den riktiga, fördomsfulla världen vi befinner oss i till vardags.

Att företag måste anpassa sig är givet, men hur påverkar detta beteende relationen till andra generationer och mellan dem själva? Fan, det blir många frågor och få svar, men det är en intressant utveckling att följa.

Barry Lyndon.

Nu återstår endast ett kort internt möte inför en workshop på måndag, en presentation hos kund (sjukt intressant koncept), snabbt tillbaka till kontoret, och champagne för att fira vår nyaste kund. Vilken fredag. Och champagne är alltid en bra start på kvällen.

Efter det blir det middag med Richard och Walter, och en natt på stan. Imorn måste jag dock jobba ikapp med lite briefer och upplägg inför den kommande veckan. Så förhoppningsvis är jag hemma innan tre.

Det roliga är att bloggen igår för första, och troligtvis sista gången hade över tusen besökare. Vår senaste McDonald’s annons verkar vara oerhört omtyckt. Kul!

Ses i vimlet. Ciao.

reklam som engagerar.

Nu är jag garaneterat inte den första att skriva om den här reklamfilmen, men bra reklam ska spridas. Filmen är gjord för T-mobile i Storbritannien med syfte att endast visas på nätet. Ingen speciell kampanjsajt, utan direkt upp på youtube. Inga omvägar, ingen onödig kampnajsajt för att göra något större (som med största sannolikhet bara skulle varit kostsamt), utan direkt till oss människor och rakt in i våra hjärtan.

Dessutom väldigt engagerande och relevant med tanke på att det första jag skulle göra om något sådant dök upp mitt framför mig är att ta fram mobiltelefonen och filma, och skicka. Och dessutom lägga upp det på min blogg och ta reda på mer info kring det. Iblan behöver det inte vara svårare än så. Love it.