stabil, välmående och hemkär.

Enligt en undersökning gjort av United Minds är vi som bor i Vasastan stabila, välmående och hemkära personer. Men hela 72 % av oss drömmer om att bo i New York.

”I Vasastan lever man etablerat parliv, har blekta tänder och egen espressobryggare. Och så drömmer man om New York. Kanske för att man längtar bort från det nästan perfekta livet i hemmakvarteren?”

Perfekt och perfekt skulle jag väl aldrig kalla det, men jag är chockerad över siffran. 72 %! Vad är grejen? Jag ifrågasätter den siffran skarpt, undrar hur frågan ställdes?

Hur som helst, så här lik är jag alla påståenden om Vasastadsbor:

16,7% brukar gå på söndagspromenad på Djurgården. (Nej, skulle vilja, men det är en bit bort)

18,6% äter brunch minst en gång i månaden. (Sant)

71,6% skulle vilja bo i New York. (Falskt, hellre Paris)

9,9% har en egen blogg. (Sant)

47,1% lagar mat från grunden max tre gånger i veckan. (Falskt, jag tycker om att laga mat)

21,8% äter frukost ute minst en gång i veckan. (Falskt, äter frukost på jobbet varje dag och på helgerna äter jag hemma)

23,5% är stammisar på en krog. (Är Berns och Spy bar krogar? Falskt, fast jag försöker bi stammis på Tranan, men jag har ingen att hänga med där)

77,5% säger att det kan gå en hel helg utan att de lämnar sin stadsdel. (Sant)

30,4% lägger hälften eller mer av sin disponibla inkomst (efter skatt) på sitt boende. (Falskt)

16,8% hejar på Djurgården. (Sant)

12% hejar på Hammarby. (Falskt)

19,8% har haft fler än 25 sexpartners. (Det lämnar jag utanför det här forumet)

42,2% jobbar oftast mer än 45 timmar i veckan. (Sant)

9,8% har aldrig varit i Norrland (utom Åre). (Sant)

12,7% har kläder från Cheap Monday. (Sant)

10,8% har kläder från Barbour. (Inte än, ska inom kort köpa en jacka)

11,9% kallar sin lägenhet för ”våning”. (Min kallas lya, eller lilla Paris)

18,6% har en Mac. (Det är vad jag fått av jobbet)

55,9% brukar klaga på hantverkare. (Gör väl alla, eller?)

35,3% har en espressobryggare hemma. (Sant)

13,7% har blekt sina tänder. (Falskt)

15,7% har aldrig åkt Finlandsfärja. (Sant)

26,5% handlar mat i någon av hallarna (Östermalmshallen, Hötorgshallen eller Söderhallarna) minst en gång i månaden. (På väg att bli sant)

Undrar hur folk är i de andra stadsdelarna och vilka faktorer det är som för samman dessa homogena drag? Varför ville jag så jättegärna flytta till Vasastan när jag trivdes så bra kring Östermalmstorg där jag bodde innan?

leksaksindustrin.

Jag har redan konstaterat att det är dyrt att ha barn, men har jag nu också kommit fram till insikten om hur leksaksindustrin egentligen fungerar, det som händer bakom ridån, lurspelet bakom kulisserna.

Nu under juletid har leksaksindustrin sin peak. Inga konstigheter. Barn vill ha klappar, ja det är väl det enda de tänker på. Giriga jävlar (…skoja bara). Att jobba med kommunikation för en marknadschef på ett leksaksföretag eller en leksakskedja är knepigt, man får ju inte göra reklam riktad mot barn, man måste kommunicera mot föräldrar. Jobbigt värre. Därför är det extra svårt att marknadsföra många produkter och göra det brett.

Men, kommer du ihåg när du var liten, du önskade dig en speciell robot/barbie/bil/ponny och du fick dina föräldrar lova att du skulle få den, kommer du ihåg det? Du bad på dina bara knän, hota, grät och skuttade av glädje när du fick ett ja. Så kommer julafton. Och du får någonting annat, och du förstår ingenting. Va fan? Var är min robot/barbie/bil/ponny? Hallå? Har jag missat något under granen? Bäst att kika i föräldrarnas garderob och kolla om de inte glömt att ta ut den? (har faktiskt hänt mig en gång, det var en robot.)

Spelet är följande, tror jag: försäljningen måste minska markant efter nyår och generellt under året, förutom kring mars i Sverige pga alla kopulerande människor under midsommar.  Så vad gör man, jo, men skapar en raritet. Den mest marknadsförda varan säljs i begränsat antal – den blir alltid slutsåld. Och som föräldrar måste man verkligen må dåligt på julafton – hur ska jag kompensera mitt stackars barn, jag har ju ändå lovat? Lösningen, du köper mer. Men här kommer det riktigt briljanta, eftersom du lovat en sak, och nästa gång du kommer tillbaka till leksaksaffären finns den där, den magnifika robot/barbie/bil/ponny:n.

- Yes!

Plötsligt har du konsumerat mer julklappar, och en robot/barbie/bil/ponny. Och du har aldrig haft en lyckligare unge, i en vecka. Ett ganska enkelt sett att få folk att komma tillbaka och köpa. Eller vad tror ni?

bekräftelse.

Apropå mitt förra inlägg om polsk konservatism och homofobi. Idag kom det här upp.

Tack för länken Linn.

nextopia och begäret.

Läste för ett tag sedan boken anti-oedipus skriven av Deleuze och Guattari. Deras syn på begäret och dess funktion på samhället verkar bli allt mer intressant i dagens förväntningsekonomi. Jag har nedan klippt in ett stycke från boken, samt Foucaults inledning. Oavsett om du är en marknadschef, jobbar på en kommunikationsbyrå eller dylikt, tror jag, att om du inte förstår begäret och dess grundläggande drivkrafter blir det svårt att verkligen få fram de riktigt vassa insikterna. Tänk på att begäret inte är en brist, utan en produktiv kraft.

Foucault:
”…Anti-Œdipus is an introduction to the nonfascist life.”[1] Where capitalist society trains us to believe that desire equals lack and that the only way to meet our desires is to consume, Anti-Œdipus has a different take: desire does not come from lack, as in the Freudian understanding. On the contrary, desire is a productive force. ”It is not a theater, but a factory”. The opposition to the notion of lack is one of the main criticisms Deleuze and Guattari make both to Freud and Marxism. Desire is a productive, real force — whereas psychoanalysis limits desire to imaginary fantasies.

Från boken:
…the key term of Anti-Oedipus is “desiring-production,” which crisscrosses Marx and Freud, putting desire in the eco-social realm of production and production in the unconscious realm of desire. Rather than attempting to synthesize Marx and Freud in the usual way, that is, by a reductionist strategy that either (1) operates in favor of Freud, by positing that the libidinal investment of social figures and patterns requires sublimating an original investment in family figures and patterns, or (2) operates in favor of Marx by positing neuroses and psychoses as mere super-structural by-products of unjust social structures, Deleuze and Guattari will call desiring-production a “universal primary process” underlying the seemingly separate natural, social and psychological realms. Desiring-production is thus not anthropocentric; it is the very heart of the world. Besides its universal scope, we need to realize two things about desiring-production right away:

1. There is no subject that lies behind the production, that performs the production
2. The “desire” in desiring-production is not oriented to making up a lack, but is purely positive.

Desiring-production is autonomous, self-constituting, and creative: it is the natura naturans of Spinoza or the will-to-power of Nietzsche.

Alltså, människan styrs av begäret och inte av behovet. Begäret är det som driver oss individer framåt i samhället, skapat ur ett sammanlänkat system av olika begär, begär föder begär.

Micael Dahlén, i sin senaste bok, och bloggen Nextopia skriver, såsom jag tolkat det att, människor idag hela tiden väntar på nästa stora sak, den så kallade förväntningsekonomin. Att teasern idag nästan blivit viktigare än själva produkten. Att vi hela tiden väntar på nästa stora sak. Om vi går ett steg till i den tanken, innebära detta att det inte är behovet som idag är intressant, utan begäret? Begäret av att veta nästa stora grej, begäret att få uppleva något nytt.

Medvetet eller omedvetet lyckas bra produktlanseringar eller kampanjer trigga igång vårt begär. De har förstått att, för att nå konsumenten, för att finna den verkliga emotionella eller rationella faktorn, den där insiktsfulla insikten, måste man tänka bakom behovet och in i det som styr oss och driver oss framåt – begäret. Vi är inte passiva.

för dig som ännu inte har barn.

När du väl skaffat ett barn, när din vardag förändrats från en relativt problemfri tillvaro, en egocentrisk livsstil, innebär det många förändringar. Inte bara privat, utan även jobbmässigt.  Din chef, oavsett man eller kvinna, kommer givetvis bli glad för din skull, men det måste vara med en skräckblandad förtjusning…

« Hur ska jag klara mig utan en av min närmaste medarbetare, min bästa receptionist? Varför ska han försvinna i ett år? »

Moment 22. Alltid jobbigt. Inte bara ren glädje. Och för dig som skaffat barn gäller det att sätta sig in i vad föräldraledighet innebär (dagar, ersättning…), vab, SIG och en massa andra förkortningar och ord du troligtvis inte hört talas om. Därför kommer här lite hjälp jag hittat på nätet. Idag börjar vi med föräldrarledighet. Jag kan bara konstatera en sak, barn är ett dyrt beslut. Framför allt i Sverige eftersom vi (barn) oftast inte börjar jobba förrän vi är typ 15, 16 år gamla. Och då bara deltid.

Föräldraledighet
De generella reglerna som gäller för pappa- och mammaledighet 2008 är följande:

Vid föräldraledighet baseras ersättningen på basbeloppet. Maxbeloppet för föräldraledighet är 10 basbelopp, vilket innebär att högsta ersättningen under ledigheten är 10 x 41,000 kr, vilket med enkel matematik motsvarar 410.000 kr. Ersättningen är 80 % av detta under maximalt 450 dagar. Hepp.

För att få föräldrapenning måste ni, eller du ha varit anställda i sex månader före barnets födelse, eller i 12 månader under de senaste två åren. Mamman (sorry pappor, ja vet, det är inte rättvist – vi vill ju också föda) har rätt till att vara ledig från sitt arbete sju veckor före och sju veckor efter förlossningen – oavsett hur länge hon har jobbat.

Tills barnet blir åtta år eller går i första klass i skolan har du rätt att förkorta den normala arbetstiden med en fjärdedel. Detta innebär i de flesta fall sex timmars arbetsdag. Uppgifter om ledigheten ska lämnas till Försäkringskassan på blanketten ”Försäkran för föräldrapenning”, som du ber Försäkringskassan att skicka till dig. Redan här måste du börja deala med Försäkringskassan, jippie.

Föräldraledigheten består av totalt 450 dagar; 360 sjukpenningdagar plus 90 garantidagar. De första 180 dagarna av föräldraledigheten tas alltid från sjukpenningdagarna. Först därefter får man blanda sjukpenningdagar och garantidagar. 390 av de 450 dagarna kan föräldrarna bestämma själva vilken förälder som ska ta ut dagarna. 60 av dagarna går inte att överlåta från mamma till pappa eller tvärtom. De 60 dagarna är de s k pappamånaderna. Dessa 60 dagar ersätts alltid med sjukpenningbeloppet. Den som är ensam vårdnadshavare har dock rätt att ta alla 450 dagarna själv. Garantidagarna kan ni ta ut till och med att barnet fyller åtta år, eller slutar första klass i skolan, om detta sker efter det att barnet fyllt åtta år.

Pappadagarna är tio dagar med tillfällig föräldrapenning som pappan kan ta ut inom 60 dagar efter att barnet kommit hem från förlossningen, sedan fryser de inne. Dessa dagar kan tas ut samtidigt som mamman tar ut föräldrapenning. Observera att du måste anmäla till Försäkringskassan samma dag som du börjar plocka ut dessa dagar. Du kan antingen ta ut föräldraledigheten i en sammanhängande period, eller dela upp ledigheten i högst tre perioder varje kalenderår.

”there isn’t a good deed that isn’t selfish.” (Joey Tribbiani)

Gång på gång ser vi olika välgörenhetskampanjen som alla försöker få oss att konsumera ett föremål för att visa vår godhet, vår empati – en symbol för den goda människan vi är. Idag är det inte svårt att upprätta en image av att du är en god person. Sätt på dig ett pin, eller varför inte två, köp ett visst typ av kuvert, ha på dig ett armband – ja, exemplen finns många därute. Och människor använder dessa symboler med stolthet, ett manifest på att de stöder något viktigt för dem och samhället.

Jag kanske kommer att låta cynisk, men för mig har dessa symboler erhållit en annan form av betydelse, symbolen verkar vara viktigare för individen än själva kampen den symboliserar. Varför måste vi köpa något för att skänka? Det är givetvis inget fel med det, det är fantastiskt hur mycket pengar Rosa bandet dragit in och hur pass mycket den ökat den allmänna medvetenheten om bröstcancer, men samtidigt undrar jag hur mycket pengar som läggs ned på produktion av alla pins, distribution, marknadsföring etc?

Principen bakom, och insikten är ganska enkel. För mig handlar det om reciprocitet. Du ger något, och du vill gärna ha något tillbaka – i fallet välgörenhet, visa upp din godhet. Mauss, en filosof som koncentrerade sina tankar kring gåvans betydelse, menar att när man ger en gåva till någon, förväntar man sig någonting tillbaka. Ingenting är gratis med andra ord. Rosa Bandet är därmed en genialisk idé (likt många andra kampanjer som marknadsför sig på detta sätt). Ge oss 20 kronor och vi ser till att alla i din omgivning kan se att du är en bra person. Rosa Bandet gör dig till en bättre människa i dina ögon men framför allt i andras.

”There isn’t a good deed that isn’t selfish”, som Joey sa i ett avsnitt av Friends. Det kanske inte är helt och hållet sant men det ger en intressant tankeställare kring välgörenhet och för oss som jobbar med kommunikation.

Eller vad tror ni?

bakfull med klass.

När man känner sig sunkig, trött, torr och bakfull ska man vara det med klass. Inte pizza, inte Coca Cola, inte lokala fiket utan Paulie (Dramaten). Bland stuckatur, antikviteter och halvdöva tanter kan man skratta gott om helgens roligheter och konstigheter. Bara att andas in kaffeångorna och ta del av den härliga omgivningen. Dessutom har jag aldrig sett en barnvagn där, bara viskande tanter. Det enda negativa är inringningssignalen.

Att sumera sin helg, prata om allt mellan himmel och jord (strunt) är alltid lika roligt. Att bli påmind om ett och annat är också kul. Framför allt när man är trött. När man torkat bort tårarna kan man bara konstatera att det är svårt att ha det roligare. Helgen ska vara en social orgie, en tid för det man tvingas välja undan under veckodagar. Aldrig mer boka tvättid under helgen, ingen städning utan bara familj och vänner, och en och annan långfilm.

för lite sömn för mitt eget bästa.

Efter ännu en fantastisk natt är jag rätt så trött idag. Det som skulle bli en lugn helg, en riktig återhämtningshelg, slutade i raka motsatsen. Varför resulterar varje helg i att jag sover mindre fredag till lördag och lördag till söndag än under veckodagarna? Berns, Spy bar och efterfest på fredag; Saurabhs hemmafest, Berns, Spy bar och dans till Adam Greens Friends of mine till sju på morgonen tillsammans med L – jag börjar se ett mönster.

Hemmafesten var fantastisk. Har aldrig sett så många glada personer under ett och samma tak. Igen. Däremot, fri bar – livsfarligt. Underbart gott men jag borde lära mig att dricka långsammare, eller som Filippa, ta en klunk vatten och en sipp drink. Perfekt kombination förutom faktumet att man kanske skulle behöva en tredje arm, eller hand,

Något annat som sker alldeles för sällan nuförtiden är dans. På grund av hemmafesten missade jag Miriams kärleksfest på Berns med en tryckare-tävling. Denna dans verkar ha inspirerat många eftersom till och med i Gubbrummet såg man par cirkulera kring varandras mittpunkt ända fram till småtimmarna. Och jag var inte sämre själv, springandes omkring med min morgonrockliknande kofta blev det en och en annan sving, åtråvärd blick och piruett.

Något jag däremot är mindre stolt över är min förmåga att glömma bort namn. Jag glömmer i princip aldrig bort ett ansikte, men namn, varför fastnar de inte och hur kan jag glömma bort namn på studievänner. Jag förstår det inte. Skäms. Måste bli en bättring, jag vet inte riktigt hur, men det ska väl gå. Eller kanske undvika att dricka tio martinis… Det är också en idé.

en kristens värsta mardröm.

När jag såg den här filmen första gången fick jag en rysning av lycka, samtidigt som jag redan ser den polska bojkotten av Björn Borg. Undrar vad mina polska föräldrar kommer att tycka? Ser redan fram emot debatten.

Jag är född i Sverige, men uppvuxen i ett polsk hem, så hela min barn- och ungdom har varit splittrad mellan två helt olika kulturer. Där den ena saknat förståelse för den andra. Mina föräldrar har lyckats väldigt bra att anpassa sig och visa förståelse för att jag hade en sexdebut innan giftermål, ser inte kristendomen som något nödvändigt (lite chockerade är de dock över att jag är agnostiker, men jag ser faktiskt inte poängen med tro), att jag vid 19 års ålder flyttade hemifrån, till ett annat land dessutom, och att jag kontinuerligt envisas om att ha svenska flickvänner.

Det kan inte ha varit lätt för dem. Och jag försår det. Tänk dig växa upp i ett land där alla är kristna. Alla. Familjen är helig och sällan flyttar man hemifrån, varför ska man göra det? Den första personen du presneterar för föräldrarna är den framtida partnern och föräldrern till ditt barn. Ni flyttar hemifrån, eller rättare sagt ihop när det första barnet kommer. Och när dina föräldrar är gamla, flyttar de in till dig så att du nu kan ta hand om dem. Cirkeln är sluten. Allt detta är fint. Det är konservativt, men fint.

By the way, homosexualitet, det vill jag inte gå in på för det gör mig ganska irriterad. Läs bara det här förstår du. Det är hemskt.

När du tänker dig allt det här, och placerar det i en svensk kontext, ja, det stämmer inte riktigt. Inte så konstigt att du upplever en chock när du ska uppfostra dina barn här. Dock vill jag påpeka redan nu, att det inte längre ser ut så där i Polen, den yngre generationen är relativt lik den svenska idag.

Se nu om på filmen med en konservativ syn, och historien om teletubbies i bakhuvudet. Då förstår du nog vad jag menar med debatten som kommer att komma.

Eloge till Farfar och Bård. Det här är en viktig reklamfilm.

tiotusenmetersklubben.

Nyligen hände tydligen något exceptionellt (läs här). En kvinna födde ett barn mitt under en flygning med Finnair. De flög 227 och landade 228. Wow. Är det bara jag som blir förbrullad över det här, och lite äcklad?

Ett. Hur bra är det kan det vara att föda ett barn mitt under en flygning. Komplikationer? Renlighet? Flygplan är väl knappast kända för att var ett desinfecierat tranposrtmedel.

Två. De övriga 225.

- Hello, this is your captain speaking. I wish you all a pleasant flight. By the way, just so you know, there might be some screaming in first class during the flight. Do not panic, it is only a woman gving birth to a child. Extra price on headphones today, only 9€.

Seriöst, jag skulle kräva skadestånd.

Tre. Finns det ingen sju månaders policy?

Fyra. Luktar dåligt PR-trick. Det råkade bara finnas läkare och sjuksköterskor på flighten. Puh.